Ikväll kommer svärföräldrarna på besök. Dom är supersnälla och underbara, så det ska bli trevligt. Tyvärr är det inte så städat hemma hos oss nu för tiden... när jag har mått illa så har älsklingen fått tagit hand om allt helt själv. 

Dom ska bjuda ut oss på resturang, och så måste vi förstås berätta om att vi idag har hört bebisens hjärta slå för första gången!

(Glömde föresten berätta... det blev ett väldigt känslosamt ögonblick där hos barnmorskan när vi hörde bebisens hjärta... barnmorskan fick också tårar i ögonen  :)  )

Jag är så glad! Det känns så underbart!

I förmiddags var jag och älsklingen hos barnmorskan, tog en massa prover och pratade en massa. Jag berättade att det känns lite overkligt att det lever någon därinne... och att jag är lite orolig att den verkligen fortfarande lever (finns egentligen ingen anledningen till denna oro... bara att jag har läst en hel del om missfall på nätet). Så hon sa att hon kunde försöka lyssna efter hjärtat, men att det inte alls var säkert att vi skulle höra nåt eftersom det är så tidigt och att det kan vara andra orsaker till varför man inte hör hjärtat (moderkakan är i vägen, osv). Så jag var inställd på att vi kanske inte skulle höra nåt, men jag ville försöka. Först hörde vi min puls... sen kort där efter så hörde vi bebisens hjärta slå, jättefort!! Åh, det var så härligt att höra! Jag började gråta och blev så lycklig (jag börjar gråta nästan nu när jag berättar om det...).

Det känns verkligen jättebra att få bekräftat att bebisen lever och att jag inte bara inbillar mig. Ibland har jag trott det... att jag har blivit tjock för att jag äter så mycket.. och att resten är inbillning. Men nu vet jag att det slår ett litet hjärta där inne  :)