Såg nyss på Dokument inifrån: Jag ska göra abort, den var väldigt känslosam och berörde verkligen mig. Jag visste inte att det var så vanligt med abort, varannan kvinna kommer nån gång att göra abort!!

Jag har aldrig gjort abort själv och jag hoppas att jag aldrig hamnar i den situationen där jag måste välja mellan abort eller inte abort. Det var hjärtskärande att följa den 19-åriga tjejen som gjorde abort, speciellt när hon direkt efteråt, när hon precis vaknade upp, grät och sa "dom har tagit min bebis"...usch, jag fick tårar i ögonen när jag hörde det.

Som dom tog upp i dokumentären, det är konstigt att det har tystnat så kring abort-debatten. Man är också rädd att diskutera hur tjejer mår psykiskt efteråt, för det kan användas "mot" abort. Men jag tycker att det är självklart att man ska ha fri abort, men man får inte vara rädd för att diskutera dom negativa aspekterna med abort bara för att man är för fri abort.

Jag har tänkt en massa på mitt shoppingberoende. Jag är verkligen betingad att älska att göra av med pengar. Men det är inte så konstigt för oftast när man gör av med pengar så får man en positiv förstärkning, en belöning, så att beteendet förstärks och fortsätter.

Men jag gillar att göra av med pengar på allt möjligt, jag gillar att handla kläder, mat och även shoppa kläder åt älsklingen... bara jag gör av med pengar! Konstigt att det har blivit så... för älsklingen är helt tvärtom, han hatar att shoppa! Så det låter nästan som om det är min uppväxt som har "lärt" mig att vara en duktig konsument? För även älsklingen får positiv förstärkning när han shoppar, men ändå hatar han nästan det?

En kompis till mig hittade en krönika i en tidning där författaren till krönikan skulle sluta shoppa, en anti-shopping-pakt. Hon skulle endast handla det absolut nödvändigaste, om ett par strumpor gick sönder, då kunde hon köpa ett nytt par... inte annars. En god tanke i vårt konsumtionssamhälle! Min kompis tyckte att det var en bra idé och höll sig i ca 4-5 månader, det tycker jag var superduktigt!! Jag var väldigt imponerad, för jag vet att jag skulle inte klara av mer än en vecka eller nåt... 

Idag är det riktigt kyligt ute och jag kan låta bli att tänka på hösten.

Det är många som ogillar hösten och många får höstdepressioner. Men jag gillar faktiskt hösten, ganska mycket till och med  :)

Jag gillar att sitta och mysa inne med en varm kopp te och med tända ljus. Bara att sitta under en filt och mysa medans vinden blåser utanför. När man sitter så så brukar även en katt hoppa upp och lägga sig i knäet och spinna. Tänk om man alltid kunde ha det så?

Även om man fryser ganska mycket under hösten så innebär det att man också måste värmas av sin älskade... gärna undet täcket eller en filt  :)  Eller när man har sprungit till bussen i det kalla vädret och älsklingen värmer ens fingrar... är det inte underbart?  :)

För mig innebär även hösten skolstart, jag har alltid älskat skolan, både att plugga och att undervisa i. Det är alltid så spännande med alla nya människor och att få lära känna dom och kanske till och med få några nya vänner  :)

Sen så brukar även höstmodet vara riktigt bra... med snygga kappor, stickade tröjor och stövlar. Vem ogillar ett par snygga skinnstövlar?? Tänk er va härligt det känns att gå igenom stora lövhögar med ett par stövlar.. alla dessa färgglada löv som man bara kan sparka runt! :)

Ikväll så ska vi äta soppa, som också verkligen tillhör hösten. En riktigt god mustig soppa med en god macka till! *mums*

Är inte hösten härlig?  :)

Jag blir lite upprörd när jag läser om hur Monica Jonsson försvarar "Stureplans profilerna" (dom som är anklagade för våldtäkt). Hon är en snygg tjej och föredetta nattklubbschef (hur kan man bli det när man är så ung?) och känner tydligen dessa killar. Jag får en obehaglig igenkänning ifrån Katarina Wennstams bok Flickan och skulden, där exakt samma sak händer om och om igen. Tjejerna får skulden och får ibland till och med flytta från sin hemstad, medans killarna oftast blir uppbackade av sina kompisar och blir typ "förlåtna" av samhället... hemskt.

"En teori till varför gränserna mellan våldtäkt och icke våldtäkt tycks vara så vacklande i det första fallet som den så kallade Stureplansprofilen är inblandad i, samt i liknande fall, är att tjejerna som påstår sig ha fallit offer för ”våldtäktssvinen” i själva verket har känslomässiga band till killarna. Det ligger förmodligen en hel del psykologi – sårade känslor – i dessa historier." (citat från artikeln)

Hon lägger väldigt stor skuld på tjejerna i sin debattartikel... självklart ska tjejen också ta ansvar och säga "nej" om hon inte vill ha sex. Men det är väl självklart att man gör... om man inte har slocknat helt?

Det är rikigt läskigt med våldtäkt, men det är nästan ännu läskigare hur samhället behandlar tjejerna och även killarna (som ibland nästan blir "hjältar"). Visst, det kan vara svårt att tro att någon man känner kan ha gjort nåt sånt hemskt.. men man kanske ska tänka till och fundera och inte direkt förkasta allt bara för att man känner personen väl. Man kan aldrig känna en persons alla sidor...

Jag tänkte att det kanske var dags att förklara namnet på min blogg. Alla Kent-fans känner nog igen raden, den är nämligen från deras underbara låt 747. Hela texten är jättefin, men just den raden brukar få mig att tänka till så därför valde jag den.

För mig så betyder just den raden att i dagens samhälle med allt gummi, glas & metall (att samhället är så fejk och hårt på nåt vis) så försvinner alla små och stora mirakel och betyder inget alls... eftersom alla är så upptagna med sitt (och sina status prylar, jag tolkar glas & metall lite som "snygga bilar" och andra statusprylar...).

Att folk inte riktigt ser alla mirakel i sina liv. Att dom faktiskt har det väldigt bra. Och det är ju synd... att man egentligen inte stannar upp och är glad för alla små mirakel. Istället så är samhället så fokuserat på att man ska vara hård och tuff och ta sig nånstans, man måste ha det bästa jobbet, finaste hemmet, snyggaste bilen.. osv... och man jagar efter detta och blir aldrig riktigt nöjd... och ser inte det man faktiskt har...

Men detta är bara min tolkning av denna lilla rad i Kents underbara låt  :)

När man börjar närma sig 30, så har fler och fler av ens vänner bildat familj. När man själv har ett stadigt förhållande sedan fem år tillbaka så får man då och då frågan: "och när ska ni skaffa barn?". Och när man då svarar på frågan att "nej, jag vet inte... jag vet inte ens om jag vill ha barn." så brukar dom flesta bli ganska förvånade. Jag har till och med fått kommentaren "det var ovanligt!".

Sen när kollegorna på jobbet nu ynglar av sig en efter en (5 stycken nu dom senaste/närmaste månaderna) så känner man lite press på sig. Men ska det verkligen vara så? Ska man känna press att skaffa barn? Är det så det ska vara?

Jag kom på mig själv häromdagen funderandes på "ja, man kanske skulle skaffa barn" men när jag sedan ställer mig frågan varför ska jag skaffa barn? Så har jag inget bra svar!

För svaret ska väl inte vara: för att jag är kvinna och det är min biologiska plikt, eller alla andra gör det? Men man känner sig faktiskt lite konstig ibland när man som 27-årig frisk kvinna inte kan svara på frågan varför man ska skaffa barn. Man känner även lite utanförskap när alla andra pratar om sina barn. Men jag ska väl inte skaffa barn för gemenskapens skull, för att passa in?

För jag känner faktiskt ingen som helst lust att ha barnet i sig då, det är ju gemenskapen och acceptansen från samhället jag längtar efter. Jag trivs otroligt bra med mitt liv som det är (för det mesta), jag kan göra exakt vad jag vill när jag vill. Inte för att jag ser barn bara som hinder, men jag tror inte att dom kan tillföra så mycket till mitt liv, inte mer än vad vuxna vänner eller min älskade partner kan. Men någon annan kanske kan hjälpa mig att svara på frågan: varför ska man skaffa barn?